POP

#17 -The Prodigy

The Prodigy är den moderna dansmusikens absolut största band. Liam Howlett är en vit homeboy med datakunskaper. Keith, Leeroy och MC Maxim Reality dansar, tokar sig och jagar »the buzz«. Fredrik Strage springer på den förrådda generationens språkrör på Cybervision (The ultimate Dance Experience) — i Lillehammer.

ETT LITET TROLL står i en glasmonter i hotellfoajén. Det är ett troll av den sort som barn limmar ihop av snören, tygbitar och stenar i träslöjden. Keith Flint, The Prodigys pajas och sporadiske vokalist, trycker näsan mot glaset och stirrar in i trollets plastögon med rödsprängd blick.

— Wicked, vad kostar den?

Portiern svarar att den inte är till salu. Keith suckar, släpper en hög norska mynt på disken och griper ett paket Prince Light. I samma ögonblick som han vänder på klacken och ska ta hissen upp till sitt rum springer en pojke i de lägre tonåren fram till honom. Han räcker över ett skrynkligt papper och en kulspetspenna. Keith rafsar ner sitt namn.

— And also… please …if you could, stammar pojken och plockar fram en turkos automatkamera.

— Okej, säger Keith. Men vore det inte roligare om du också var med på bilden?

— Yes… of course… please, stammar pojken.

Keith tittar sig omkring efter någon som kan ta bilden. Han får syn på mig som sitter i en soffa med mitt anteckningsblock. Vi har inte träffats förut.

— Hey, you! Kom hit och ta en bild av oss!

Jag skyndar fram, Keith ger mig kameran och jag ställer in avståndet. Mellan de röda linjerna i sökaren, som anger vad som kommer med på bilden, ser jag att paret ler. Men medan pojken höjer mungiporna lite ängsligt, spricker Keith upp i ett diaboliskt flin som letar sig upp över hans vindbitna kinder, ringen i hans näsa, de vilda ögonen, den glansiga pannan och det rosa håret som är snaggat mitt på hjässan och spretar ut i gula eldslågor på sidorna. Han är galen, tänker jag.

— Just do it, säger han.

Jag trycker på knappen och det blixtrar.

»This was never about the money for us. It was about us against the system. The system that kills the human spirit. We stand for something to those dead souls inching along the freeways in their metal coffins. We show them that the human spirit is alive. So you trust me?«
Surfaren och bankrånaren Bodhi i Kathryn Bigelows film »Point Break«

* * * * *

För två år sedan beslöt sig The Prodigys musikhjärna Liam Howlett för att gå under jorden. Han hade tröttnat på den tempoknarkande technoscenen, vars smileymärken stelnat i grimaser, och på att ständigt förknippas med sin första hit, den charmiga men utskällda dagisstompern »Charly«. När det blev dags att spela in Prodigys andra album flydde han därför topplistornas sound och inledde skivan med en skrovlig mansröst: »So I’ve decided to take my work back underground. To stop it falling into the wrong hands.«

Han var säker på att hans gröt av tuggande gitarrer, infödingstrummor och elektroniska urladdningar skulle få alla ravekids att rygga tillbaka. Efter debutalbumet »Experience«, som sålde i ansenliga 200.000 exemplar, skulle han byta berömmelsen mot trovärdighet och respekt.

Men »Music For the Jilted Generation«, som den nya skivan fick heta, ville inte gå under jorden. Den for raka vägen från Liams studio i Essex upp på englandslistans förstaplats, ynglade av sig fyra hitsinglar och snurrade på underground-klubbarnas skivtallrikar såväl som i freestyles nedstoppade i skoluniformer. The Prodigy blev den moderna dansmusikens största band.

Hundratals konserter och en miljon sålda skivor senare, sitter Liam Howlett i sängen på ett hotellrum i Lillehammer och kliar sin blonderade kalufs. Keith Flint har sjunkit ned i en gungstol och försöker rulla en joint på stadens turistguide. Han pular tobak ur ett par sönderbrutna Prince Light.

— Någon sa att vi spelade i 26 länder i fjol, muttrar Keith. Det känns lite konstigt för jag kan inte räkna upp så många länder.

TV:n står på utan ljud och visar en bil som kör utför ett stup och börjar brinna. Liam stirrar på ett flygblad för kvällens konsert. Det föreställer en airbrushad pyramid i rödlila solnedgång. Längst upp står med silverbokstäver: Cybervision — The Ultimate Dance Experience.

— Vi måste vara världens gigknarkare som spelar här. Allt det här future-new age-technotramset gör mig illamående, suckar han. Vem bestämde att man måste vara intresserad av science fiction för att göra elektronisk musik? Vi inspireras av det förflutna. Energin från punken, energin från rock, hip hop, funk, rare grooves eller vad som helst är viktigare för oss än massa framtidsfantasier.

— När folk i England började gå på ravepartyn var det inte en jävel som pratade om att logga in på Internet, säger Keith. Då var dansscenen mer rebellisk än punken. Datorer kunde man lika gärna slå sönder. Allt som behövdes var en lagerlokal, en anläggning, en Di och en schyst bultsax.

Acid house, den överstyrda knasdisco som härjade England i slutet av åttiotalet, var musiken som fick Liam att börja programmera egna låtar. Tidigare hade han bara varit intresserad av hip hop. Ända sedan hans sommarjobb på ett husbygge gett honom pengar till två skivspelare, hade han scratchat vinyl i den lokala rapgruppen Cut To Kill.

Grandmaster Flash dominerade hans skivbackar, han breakdansade efter att ha sett filmen »Beat Street« och när han smög ut på kvällen, med ett par sprayflaskor i träningsoverallen, tänkte han att det var Bronx och inte Braintrees gränder han skulle tagga.

Men att vara vit homeboy från Essex gav ingen större respekt. Efter ha fått en drös refuseringsbrev och blivit utkastade från en tuff hip hop-klubb i norra London splittrades Cut To Kill. Liam satsade i stället på sitt jobb som AD-assistent på gratistidningen Metropolitan i London.

Men så en kväll, när han fyllt 17 år, körde han sin begagnade Ford Escort till klubben The Barn i den lilla staden Rayne. Vännerna hade berättat om den nya dansmusiken, de söta klubbflickorna, drogerna och alla fester längs motorvägen M25. Han var nyfiken.

Bakom The Barns dörrvakt fanns ett lyckligt virrvarr av pumpande rytmer och stroboskop-flimmer. Blivande Shamen-stjärnan Mr C var discjockey och mixade de senaste technohitsen med sitt cockneyrabbel i en mikrofon. Först tittade Liam sig oroligt omkring. Allt kändes främmande. Sedan fick han en halv ecstasy-tablett av en kompis, armbågade sig ut på dansgolvet och några timmar senare, när han stapplade omkring på Raynes gator, visste han vad han ville göra med sitt liv.

— På hip hop-klubbar stod man i ett hörn och nickade på huvudet och såg sur ut. På The Barn dansade man tills man föll ihop. Nästa helg gick jag dit igen. Och helgen efter det. Det bara fortsatte. Jag skulle förmodligen ha dansat eller knarkat ihjäl mig om jag inte börjat göra musik och fått en anledning att stanna hemma några kvällar i veckan.

* * * * *

Liam började extraknäcka som discjockey. Efter några månader kände han igen de vildaste dansarna på de vildaste klubbarna. Varje kväll såg han den stirrige hippien Keith Flint och hans nära två meter långe polare Leeroy Thornhill. De blev Liams vänner och när han gav sina första konserter lät han dem hoppa runt framför maskinerna. Han kontaktade också toastaren Mc Maxim Reality (Keith Palmer) från Peterborough och tog ett gruppnamn från synthesizern Moog Prodigy.

När den första singeln »What Evil Lurks« släpptes i februari 1991 skilde sig gruppen inte från epokens andra ravepoppare. De bar säckiga kläder, fåniga hattar, samplade barnprogram och lockade pundare med visselpipor till sina konserter. Liams sätt att breda technoljud över breakbeats var i och för sig originellt. Men så snart »Charly« knuffat upp gruppen på listorna hamnade Prodigy i samma föraktade skock som dagsländorna Adamski, L.A. Style, U96 och T99.

— På den tiden var man död i branschen om man inte blev spelad på klubbarna. Nu är rave-grejen död och gränserna mellan olika stilar är inte lika skarpa. Jag kan skita i om några sura techno-DJ:s hatar min musik. Jag behöver inte följa deras regler längre. Prodigy är mer än en snubbe som producerar dansmusik. Vi är ett band. Ett riktigt band.

Liam skriver all musik. Men i studion hemma i Braintree får han ofta besök av de andra som diggar, ger förslag eller bara sätter sig i ett hörn och röker. För några månader sedan tittade Keith in och frågade om han fick sjunga en stump.

— Liam trodde först att jag skämtade. Sedan spelade han en ny låt som egentligen skulle vara instrumental, berättar Keith. Jag sa till honom att den var punk och att den skulle må bra av lite skrik. Han kastade till mig ett block och jag skrev texten på några minuter.

»Firestarter«, som låten fick heta, är den första singeln från Prodigys kommande album. Keith gormar som en ung Johnny Rotten och basgången rusar fram som ett godståg, jagat av ett samplat »hey hey« från Art Of Noise-låten »Close to the Edit« och ett skoningslöst muller.

— Mina bästa låtar blir till av misstag, säger Liam. Jag har skapat fantastiska saker genom att mata in fel diskett i datorn. Det mesta blir bättre av att göras snabbt. Om jag slitit länge med ett spår och inte fått det att fungera brukar jag lägga det åt sidan. Sedan gör jag något annat, spelar lite schysta skivor eller tar en tur med bilen, tills jag känner rätt vibrationer och rusar in i studion igen.

Hur lång tid tar det att göra en låt?

— Om jag är i form behöver jag en dag för att formulera en idé, två dagar för att spela in den och en dag för att mixa den. Fast ibland kan jag fila på en enda rytm i flera dygn. Det beror på att jag sällan loopar mina takter utan klipper dem i små sektioner, som jag sedan fyller med små trumeffekter som varieras genom hela låten. En bra rytm, särskilt en riktigt tuff jävla hardcore-rytm, är alltid beroende av små finesser som man knappt märker.

Har du några favoritljud för tillfället?

— Just nu är jag helt inne på österländsk vattenmusik, den sortens strängknäppande du hör på en kinakrog. Ungefär som en blandning av mandolin och harpa. Jag har speedat de ljuden till 120 slag i minuten och det låter så coolt att det blir en låt på nya skivan.

Hur många låtar är färdiga?

— Låt se… kinalåten, »Firestarter«, en stenhård hip hop-låt som heter »Funky Shit«, där Kool Keith från The Ultramagnetic MC:s rappar, en tuff sak som jag döpt till »Rock’n’roll« och så »Breathe« som antagligen blir nästa singel. Allt är långsammare än våra låtar brukar vara. Och mycket tyngre. Jag har sex låtar kvar att skriva. Sen ska du få se på fan.

Michael Nyman har jämfört musikkomposition med fotboll. Han säger att han dribblar melodin mellan de olika ljuden i ett stycke. Vad skulle du jämföra det med?

— Att brottas med en tjur. Total rodeo, liksom. Eller att krascha en bil. Musiken måste ge dig på käften, säger han och slår knytnäven i handflatan.

— Pang på bara, hojtar Keith från gungstolen. Han pekar med sin joint mot TV:n där en man i kostym sliter upp ett automatgevär och fyller en annan mani kostym med bly.

I »Their Law«, en av låtarna på »Music For the Jilted Generation«, hade ni så mycket gitarrer att hårdrocktidningen Kerrang! gav er ett uppslag. Hur många riff blir det den här gången?

— Inte lika många. När vi spelade in »Jilted« fanns det mer energi i rockmusiken än i dansmusiken Smashing Pumpkins hade precis släppt »Siamese Dream« och det feta ljudet på den skivan influerade mig. Men vi ville aldrig bli ett vanligt rockband. Vi råkade bara lyssna på de bästa skivorna.

— Våra rockinfluenser sträcker sig långt tillbaka, berättar Keith. I skolan brukade jag lyssna på Pink Floyd. Alla mina vänner sa att det var tråkig musik som deras farsor diggade. Sedan blev mina vänner arbetslösa och började röka hasch. När jag träffade dem på klubbar sa de: »Keith, du måste lyssna på Pink Floyd stenad.« Jag sa åt dem att skaffa sig ett liv. Då hade jag börjat lyssna på Led Zeppelin i stället. De var skitbra.

— Framför allt var de dansanta, säger Liam. Deras beats skulle fungera på vilken klubb som helst. Precis som Ted Nugents gitarrsolon.

Lyssnar du på Ted Nugent?

— Jag lyssnar på all bra rock.

— Det fina med dagens musikklimat är att vem som helst kan lyssna på vad som helst, säger Keith. En ledsen gammal punkare kan bära hem jungletolvor för att muntra upp sig. För tio år sedan skulle hans vänner ha kommit med säkerhetsnålar genom kinderna, döda råttor fastklistrade på läderjackorna, och spöat honom. Sedan skulle de ha slängt ut tolvorna genom fönstret.

»100% pure adrenalin. Other guys snort for it. Jab a vein for it. All you gotta do is jump.«
Bodhi

* * * * *

The Prodigy använder ett ord hela tiden. Buzz. I mitt lexikon betyder det »surrande« eller »sorl«. I Liams gäng betyder det allt. Breakbeats, sportbilar, groupies, skateboardåkning, tatueringar, stagediving, trummaskiner, marijuana, Public Enemy-singlar och gitarriff har bara ett syfte; att sparka igång »the buzz«, känslan av att surfa på tillvaron.

Keith jagar känslan varje dag. Han har kraschat sin motorcykel 13 gånger. Hoppat fallskärm. Slagit sig blodig mot kravallstaketet på konserterna. Blivit tagen av polisen med cannabis i bakfickan.

Så länge han lever är det okej.

— När jag slutat skolan reste jag runt i Mellanöstern, Nordafrika och Europa. Jag vill inte finna mig själv eller se intressanta platser. Jag ville bara bort från all skit hemma, bort från systemet som mina klasskamrater sögs upp i. Ju fler år man slipper arbeta desto bättre. Det är min enkla filosofi. Varför låta en fet chef styra ditt liv fem dagar i veckan när du kan skita i alltihop och dansa i stället?

Den enda vägen till buzz som bandet slutat använda regelbundet är droger. Keith har märkt att han kan få saftigare kickar utan knark.

— En gubbe i tullen på Island stoppade mig och frågade om jag var tvungen att ta droger för att sköta mitt jobb. »Nä,« sa jag. »Men jag skulle behöva röka en hel del om jag var tulltjänsteman.«

— När jag såg Keith första gången på The Barn var han genomsvettig och skakade som om han hade epilepsi, minns Liam. Hans afghan-päls såg jävligt äcklig ut. Jag frågade mina vänner vad han gick på och de svarade att han bara druckit juice.

Med sina märkliga kläder och ännu märkligare frisyrer liknar Keith, Leeroy och MC Maxim Reality en bortsprungen del av en cirkusparad. Man kan fråga sig varför Liam betalar dem. Det är ju ändå han som gör musiken.

Förklaringen är att dansarna och MC:n gör Prodigy till ett riktigt band. De ger musiken något lika viktigt som rytmer och melodier. De ger den ett ansikte. Utan sina vänner skulle Liam visserligen vara en musikvirtuos. Men han skulle lätt förväxlas med alla andra unga britter som skriver nittiotalets klubbsoundtrack och har dålig hy.

Prodigy går inte att förväxla. De ser ut som en superhjältegrupp. Liam är dataexperten, Leeroy den långe med mystiska krafter, Maxim den starke, mörke och högljudde och Keith den spritt språngande galne. De skulle kunna vikariera som mutanter i serietidningarna »Fantastiska Fyran« och »X-Männen«. Eller lösa fall i TV-raffel som »A-Team« och »Mission Impossible«.

— Många technomusiker tycker att de är coola när de inte visar sig, säger Liam. Jag klarar inte av den attityden. Att gömma sitt ansikte är inte samma sak som att sätta musiken i centrum.

Om Prodigy inte tyckte om att visa sig skulle de inte heller kallas Englands bästa liveband. De har turnerat mer än någon annan modern dansorkester och visat att man kan ge tyngre konserter med sequencer än med gitarr.

— Buzzen jag får under konserterna, i synnerhet när jag sjunger »Firestarter«, är super, säger Keith. Ibland glömmer jag att jag står på en scen. Det känns som om jag är på världens bästa klubb där DJ:n dunkar in det ena groovet efter det andra och det aldrig finns anledning att sluta dansa.

Gruppens rebelliska profil har vunnit dem lika många beundrare som den utflippade imagen. »Their Law« på förra skivan var en lerig känga mot The Criminal Justice Act, lagen som ger polisen rätt att skingra, slå ner och bura in festprissar. »Music For the Jilted Generation« hyllades som ett protestalbum vars budskap komprimerats i orden »fuck them and their law«. Mer behövdes inte. Skivköparna fick något som dansmusiken aldrig erbjudit dem förut; känslan av att tillhöra en utvald grupp, en övergiven generation, och känslan av att Liam spelade bara för dem.

— Men vi ville aldrig bli representanter för alla utflippade raveare i England, suckar Liam. Visa bara att den nya lagen var skit. Inget mer. Många trodde att vi engagerade oss lika hårt i andra frågor.

— En kille ville använda »Break and Enter« i sin protestfilm mot ett motorvägsbygge. Jag sa åt honom att jag inte skulle bry mig om de drog en motorväg rakt genom min trädgård.

— Om folk går på våra spelningar och tänker, jaha, nu kommer låten om regnskogen och nu kommer låten om sälarna, så är vi jävligt illa ute. Jag har aldrig gillat politiska budskap i musik. När jag lyssnar på Public Enemy är det beatsen som ger mig en schyst buzz. Inte black power-snacket.

Du gjorde en vass remix av Method Mans »Release Yo’ Delf« och »Poison«-singeln var värsta ghettoblastern. Har du återupptäckt hip hop?

— Hip hop har återupptäckt sig själv, säger Keith och blåser rök upp i taket.

— Ärligt talat gillade jag bara ravemusiken eftersom den lät som uppskruvad hip hop, säger Liam. Sedan gick den snabbare och snabbare tills den tappade all kontakt med sitt ursprung. Då ville jag bara ge den ett fett långfinger. Så jag skrev »Poison«, en riktigt slö och tung låt, och började köpa Wu-Tang-plattor.

Du nämnde att en av The Ultramagnetic MC:s skulle gästrappa på nya skivan. Kommer du att skriva långa rim åt Maxim också?

— Nej, han är inte så bra på att rappa. Ibland snubblar han på orden. Det är bättre om han bara får improvisera på scen. Men jag vill inte gå in för mycket för hip hop. Då riskerar jag att hamna i samma låsta position som med Cut To Kill. Ingen vill ju höra rap om livet i Braintree. Det är bättre att vi gör vår grej. Varje låt ska sparka arsle på sitt sätt.

— Yeah! Just do it! tillägger Keith och låter mer än någonsin som en Nike-reklam.

Men han pratar inte med mig utan kommenterar TV:n där en inbrottstjuv kastar sig ut genom ett fönster och landar i en gränd där en bil exploderar.

»Feel what the wave is doing. Then accept its energy. Get synch. Then charge with it.«
Bodhi

* * * * *

En morgon för många år sedan satt Keiths pappa och läste tidningen. En artikel berättade att musikläraren på skolan i Ilford tagit livet av sig. Några dagar tidigare hade fjärdeklassarna hängt ut honom från andra våningen och dinglat honom fram och tillbaka i ena foten.

Keith gick i fyran. Han var sämst i klassen. Pappa Flint hällde kaffet i vrångstrupen.

— När jag kom hem från skolan den gången ville pappa prata om mina framtidsplaner. Sedan fick han veta att tidningen skrivit fel. Det var femteklassarna som knäckte gubben. Någon hade blandat ihop eleverna. Jag har alltid blivit oskyldigt anklagad. Folk tror att man är galen bara för att man vill dansa och ha kul.

Liksom han aldrig ville lära sig spela musik i skolan har Keith aldrig velat lära sig danssteg av en instruktör.

— Jag är bäst när jag inte tänker på vad jag gör. Mitt enda mål är att skapa en bra atmosfär så att folk tittar på mig och undrar vad fan jag håller på med. Leeroy är dansaren som gör showen vacker. Jag är dansaren som ser till att det blir ös.

Har du några speciella knep?

— Fotarbetet är viktigt. Publiken ser visserligen bara min överkropp men om inte benen rör sig snabbt ser hela jag tam ut. När Leeroy och jag sprang på raves brukade vi sno rörelser från andra och förbättra dem. Till slut hade vi en unik stil. Jag minns en gång på klubben Energy när jag upptäckte att mina fötter kunde röra sig supersnabbt helt automatiskt. Jag behövde inte anstränga mig. Fossingarna rusade fram och tillbaka ändå. Gud, vilken kick. Det kändes som när man var liten och klarade av att cykla utan att hålla i styret.

— Du kan kalla mig galen, fortsätter han. Men det viktigaste som finns är att få hjärtat att slå snabbare. Att ha tråkigt är en värdelös hobby. Livet är för kort för sånt.

Fyra timmar senare uppträder Prodigy i Håkonshall, en arena som byggdes till OS i Lillehammer, och fyllts med ett PA på 100.000 watt, svävande hologram i neonfärger och 2.000 danssugna tonåringar.

På scenen gör Keith små piruetter, fäktar efter osynliga myggor, juckar med underlivet, gurglar i mikrofonen, saxar över kravallstaketet och snurrar på huvudet med samma besatthet som Linda Blair i »Exorcisten«. De andra är lika imponerande. Leeroy glider coolt längs scenkanten i en silverglittrande skjorta Liam skallar syntarna. Och Maxim dunkar mikrofonen mot sina svettiga bröstmuskler och gastar: »I wanna rock. Rock and roll. I wanna rock. Rock and roll.«

Musiken slår rakt på nervknutarna utan att ta omvägen genom öronen. Allt som räknas är kickarna. The Buzz.

Och när Prodigy släpper lös nyskrivna »Breathe«, en smattrande mörbultare som kulminerar i en ordduell mellan Maxim och Keith, når konserten sin höjdpunkt.

— Breathe! skriker Maxim.

— Exhale! skriker Keith.

Publiken håller andan två sekunder. Sedan skriker den också.


THE PRODIGY är aktuella med singeln »Firestarter«, den kommande singeln »Breathe« och ett album till sommaren.

 

Jump to articles main | Prodigy main