POP

#5+6 - The Prodigy

Chelmsford, en liten stad i Essex, är känd för två saker. Här ligger en av Englands främsta högskolor för trädgårdsdesign och så bor The Prodigys frontfigur Liam Howlett i närheten. POP:s Christian Bartholdsson tog på sig gummistövlarna och åkte dit.

VI TAR TILL HÖGER vid den tolfte fårhjorden. Där slutar motorvägen och en smal, slingrig landsväg tar vid. Vi passerar byar med namn som Bacon End och Cold Church. Regnet strilar ned. Framför oss kör en liten, blå trehjulig bil av samma typ som Mr. Bean brukar välta titt som tätt. Det går inte fort. Prodigy kommer från en stad som heter Chelmsford i Essex county. Liam Howlett, hjärnan bakom gruppen, har nyligen köpt ett hus i det närbelägna samhället Braintree.

När Liam var sjutton startade han och några kompisar en hip hop-grupp som hette Cut To Kill. Liam var DJ och stod mest för scratchingen. De spelade in ett album, men det gavs aldrig ut.

— Vi var bara vita killar och ingen tog oss på allvar. Rap är svart musik. Det var över huvud taget en ganska mörk scen, folk var väldigt allvarliga. Men jag gillade tuffheten i hip hopen, berättar Liam.

— Sen, i början av 1989, öppnade acid house-klubben The Bar här i Braintree. Jag tyckte den verkade botten men någon övertalade mig att gå dit. Och det var en uppenbarelse. Folk hade kul och gick inte bara in för att vara hårda.

— Jag började åka till stora raves. I slutet av 1990 bildade vi The Prodigy och i början av 1991 gav vi ut vår första EP, »Android«.

Prodigy är Englands överlägset mest framgångsrika raveband, vilket är en aning paradoxalt eftersom deras musik i stort sett aldrig spelas på något seriöst rave eller på de inflytelserika piratstationerna. Prodigy anses vara kommersiell, barnslig musik. Det finns de som tycker att deras första hit, »Charly«, med sina samplingar av en jamande katt från en barn-TV-serie gav hela ravescenen en dödsstöt.

— Det var inte vårt fel att det urartade ett tag, försvarar sig Liam, märkbart irriterad. »Charly« var originell när den kom. Vilket man inte kan säga om alla kopior som kom efteråt, typ »A Trip to Trumpton« och »Sesame Street«.

— Nu har vi kommit i ett sådant läge att »seriösa« DJ:s vägrar spela våra skivor för att de är rädda att framstå som kommersiella, trots att den musik vi gör nu är minst lika underground som allt annat de spelar. Vi gav ut »One Love«-singeln som en white label under namnet Earthbound och den spelades på alla piratstationer och fick lysande kritik i tidningarna. När de sen fick reda på att det var Prodigy var det locket på. Jag kan bara skratta åt det. Men jag tror faktiskt att remixarna av »Religion« vi gjorde för Front 242 var en vändpunkt. En hel del DJ:s har visat mig större respekt efter det.

Om du fick ändra något i dagens dansmusik, vad skulle det vara?

— Färre skivor. Marknaden är översvämmad. Det är den billiga teknologins fel, det är för lätt att göra skivor i dag. I stället för att satsa på kvalitet går skivbolagen in för att pumpa ut så många olika skivor som möjligt.

Har du något drömprojekt inom musiken?

— Det skulle vara kul att samarbeta med någon. Chris i Nirvana gillar techno och vi har pratat om att göra något tillsammans. Fast Nirvana är lite för stora egentligen. Jag skulle vilja göra något tillsammans med ett okänt amerikanskt grungeband.

— Och så skulle jag vilja göra filmmusik. Break beat-techno är perfekt för biljakter.

Jag kollar in Liams skivsamling som ligger i stora högar utmed ena väggen. Efter en stund kommer han in själv.

Du lyssnar på lite andra saker än vad jag förväntade mig…

— Jaså? Jag köper inte särskilt mycket techno själv. Just nu lyssnar jag mest på sextio- och sjuttiotalsrock. En del Seattle-musik. Pearl Jam, Pink Floyd, mycket Soft Machine, reggae. Den här har jag spelat rätt ofta, säger han och tar fram en livedubbel från Woodstockfestivalen.

Liam krälar in under mixerbordet för att sätta i sladden till DAT-bandspelaren.

— Jag kan inte säga vad albumet heter, för då snor folk titeln innan vi själva använt den.

Tunga break beats mullrar ur högtalarna och en cool acidbas sitter som ett smäck i trumhinnorna. Liam hojtar underifrån bordet:

— »Start the Dance«! Nya singeln i USA!

Vi lyssnar på några låtar till. Sedan är det dags för oss att ge oss av.

Prodigys tyngre, mörkare sound fyller bilen på hemvägen. Det är mycket acid i botten. Piff och Puff-rösterna är borta. Men Liam kan inte låta bli att lägga in några kommersiella ackord här och där, så nog är det Prodigy alltid.

Fåren ser inte ut att ha rört på sig sedan vi åkte förbi senast.

Skönt.


THE PRODIGY är aktuella med singlarna »One Love«, »Start the Dance« och ett album vars namn än så länge är ganska hemligt.

 

Jump to articles main | Prodigy main